Ianized

Helgen var jobbig! Jag har under några veckor haft väldigt lätt för att bli anfådd
(både i vila, ansträngning och när jag samtalar med någon), känt mig trött och
hjärtat har slått väldigt hårt. Så i fredags morse så kollade jag upp hur hög min
puls var. Då låg vilopulsen på ca. 110 slag/min. Vilket jag förstod var ganska högt
efter att ha läst på internet. Så jag ringde till barnmorskan som inte var där,
därefter ringde jag till sjukvårdsupplysningen som sa att man absolut inte skulle ligga
över 90slag/min i vilopuls och att jag borde höra av mig till mödravårdscentralen
på sjukhuset. Ringde återigen till min barnmorska, och i telefonsvararen hänvisades
man att ringa till vårdcentralen ifall det var något.
Så det gjorde jag, fick komma dit och då sa sköterskan att blodtrycket var normalt
och att pulsen kan stiga pågrund av graviditeten.

Jag åkte hem till mamma en stund och pappa ringde efter ett tag och berättade
att han kände en barnmorska som jobbade på förlossningen och att han kunde
prata med henne. Efter en stund ringde hon upp mig och hon bestämde sig för
att jag skulle få komma in.

Väl inne så gjordes prover och blodtryck togs, de kände på pulsen och lite sånt.
De höll med om att pulsen var hög och berättade att blodtrycket var aningen
förhöjt sen sist jag tog på vårdcentralen. Sänkan var förhöjd och syresättningen i blodet
var nersatt. Därför skickades en remiss till akuten där jag och Chrille fick sitta länge!

På remissen stod alla prover jag hade gjort och vad som var problemet och frågeställningen
var om jag hade "lung ekoli" (propp i lungan). Detta misstänktes eftersom att jag var
anfådd och hade hög puls. Hade jag inte varit gravid hade man kunnat ta blodprov som
skulle visa om jag möjligen hade blodpropp i lungan men pågrund av graviditeten skulle
man inte få rättvisa svar, så det enda som fanns för mig var att röntgas.
Och då ville läkren att jag skulle stanna över natten eftersom att det är ett livshotande
tillstånd om jag nu skulle haft lung ekoli, men jag insisterade på att få åka hem och sova.
Ville inte ligga där ensam, stressad och orolig - dessutom utan Chrille!!
Så jag fick en propplösande spruta i benet som INTE var skön att ta.

Dagen efter fick vi tid på röntgen och jag var så himla rädd över om det skulle påverka
barnet (fick senare förklarat för mig att det var lugnt). Jag var även inne på datortomografi.
Till min glädje så visade varken röntgen eller datortomografin något avvikande, så jag
blev hemskickad efter att ha pratat med en hjärtläkare som sa att jag skulle höra av mig
ifall anfåddheten försämras.