Ianized

Idag kom jag på att jag känner rädsla inför förlossningen, kom och tänka på det
när jag pratade med min vän Louisa som frågade om jag var nervös.
Har inte låtit mig själv fundera så jätte mycket på det eftersom att det känns som
att det ligger för långt fram i tiden, men denna dag har bestått
av att fundera ut hur man ska göra - smärtlindring eller inte?

Efter att ha läst grundligt på nätet "hur" folk kan uppleva att förlossningen känns
samt vilka smärtlindringar de möjligtvis har använt så har jag kommit på att jag
vill ha EDA (epidural) och lustgas, vilket jag tycker känns som ett tryggt alternativ
då det inte är så vanligt att man själv eller bebisen får några större komplikationer
med dessa. Då började jag istället fråga mig om det gör ont att lägga epiduralen,
men jag insåg att jag hur meningslöst det är att gå runt och tänka på sånt.

__

Jag och Christian har även fått en tid för föräldragrupp!! Redan liksom??!
Helt galet vad fort allt har gått. Sist vi var hos barnmorskan så har jag för mig att hon
sa till oss att det inte skulle bli förän i mitten av maj för oss eller något sånt.
Jag är iallafall jätteglad att det börjar hända saker såhär i mitten av graviditeten,
för det känns trots allt att detta är den mest långdragna tiden av graviditeten även
om det går relativt fort.
Undrar hur det kommer vara på föräldragruppen. Många tankar far såklart kring
i huvudet. /"Kommer någon vara i vår ålder?"/"Kommer de lite äldre paren se ner
på oss för att vi är unga?"/ Ja.. sånnadär tramsiga tankar som man inte kan rå för.
Jag är säker på att det kommer bli jättebra vilket fall som helst. Ska bli dunderkul! :)

Huvudsaken är att man vet vart man har sig själv och sin partner.
Har aldrig varit såhär lycklig i hela mitt liv och alla andra faser som man har varit
igenom i livet känns som ett minne blott, för nu har man fått perspektiv på allt och
man kan inte ens tänka sig att man har varit den där "omogna" personen som gjorde
massa onödiga misstag och som inte brydde sig om sådant som borde ha betraktats
som viktigt. Jag är stolt över vem jag har blivit och vart jag har kommit i livet.
För vägen dit var inte lätt. Nu är allt lätt..

För några år sedan kunde jag aldrig föreställa mig att jag skulle träffa någon som
Christian och hans helt underbara familj, att jag skulle kunna avfärda människor
som har kallats mina vänner men som egentligen inte var det.. Att jag helt enkelt
skulle få bli lycklig och slippa vara fast i mina rädslor. Nu har jag kontroll över mig själv.
Och den kontrollen har jag fått tackvare Christian, mina vänner, både min och Chrilles
familj och inte minst mitt förbättrade självförtroende som jag fick nu när skolan är avslutad
och man slipper ha den där ungdomliga pressen på sig som man faktiskt har av att gå
gymnasiet, försöka göra intryck på allt och alla och prestera.

Jag är någon. Och tack till alla er som har fått mig att känna så.
Jag älskar er, även om jag inte riktigt alltid vågar säga det! ♥